Martin Holmén

Ny trilogi för alla Stockholmsälskare

Den före detta boxaren Kvisten är misstänkt för mord och jagar igenom Stockholms skumraskkvarter för att hitta den enda personen som kan rädda honom.

”Clinch” är den första delen i en ny spänningstrilogi, som tar avstamp år 1932 i ett Stockholm, som präglas av depression och iskyla. Alla Stockholmsälskare får i böckerna om Kvisten en tidstrogen rundtur från lervällingen i fattigkvarteren Träsket, till Östermalms exklusivaste svartklubbar, för att till sist på polishuset på Kungsholmen bli brutalt inknuffade i en mörkfuktig cell med en stinkande latrinhink i hörnan.

Författaren Martin Holmén har en bakgrund som historielärare och han har ägnat tre år åt research för att kunna fånga levande Stockholmsmiljöer.

Handlingen utspelar sig i Stockholm 1932. Varför valde du just den tiden och den miljön?
– Jag ville skriva i en klassisk, hårdkokt deckarstil och valde period efter det. 1932 är ett år när Sverige tycks stå och hålla andan. Halvvägs in i moderniteten sveper den ekonomiska depressionen över nationen och Kreugerkraschen blir ett faktum. Polariseringen i samhället ökar och det börjar lukta desperation. Det är en perfekt miljö.

Vilken betydelse har din bakgrund som historiker?
– Det underlättade arbetet med källmaterialet. På sätt och vis påminner researcharbetet om privatdetektivens. Man letar efter exempelvis en viss gatumiljö 1932, får upp ett spår i form av en tidningsartikel som kanske leder vidare till fotografi eller ett skönlitterärt verk och börjar lägga pusslet. Lyckligtvis finns mycket källmaterial digitaliserat idag och jag behöver inte jaga runt i novemberrusket som min huvudperson.

Vad inspirerade dig till att skriva en spänningstrilogi, präglad av modern noir?
– Jag blir snabbt uttråkad och i mitt huvud är vardagen alltid dramatiserad för mitt eget höga nöjes skull. Jag har alltid tänkt att jag skulle skriva en bok någon dag och nu uppenbarade sig möjligheten så jag slängde ut teven, la ner facebook och började jobba. I genren har alltid de gamla amerikanska deckarna samt kiosklitteraturen varit mina favoriter, likaså älskar jag de gamla svartvita filmerna. Jag undrade om man kunde överföra den traditionen till svenska förhållanden. Projektet är både en hyllning och en lek för mig.

Hur mejslade du ut din huvudperson, den före detta boxaren Kvisten?
– Jag är innerligt trött på deckare som i stort sett bara sysselsätter sig med själva handlingen och arbetade mycket med karaktären Kvist. Han är på sätt och vis en klassisk macho antihjälte, ordkarg, handlingskraftig och hård, men jag ville ge honom fler lager och leka med den maskulina rollen. Jag ville också förklara hans våldsamhet genom att beskriva hans bakgrund.

Han har i boken verkligen nytta av sin boxningsteknik, har du själv stort boxningsintresse?
– Jodå, även om jag hellre tittar på än orkar utöva det själv. Jag har tränat en del kickboxning och thaiboxning men inte mer än på motionsnivå och passar nog bättre vid tangentbordet. Dock hänger det numera en gammal sandsäck i vardagsrummet som jag kan ta ut lite frustration på när orden fastnar.

Hur långt har du kommit med din trilogi om Kvist, när kommer nästa del?
– Den andra delen ”Nere för räkning” är på redigeringsstadiet och kommer hösten 2016. Jag har skrivit ungefär en fjärdedel på ”Slugger” som avslutar trilogin hösten 2017.

När du fördjupar dig i Stockholm under 30-talet – ser du några paralleller med vår tid?
– Naturligtvis finns det paralleller. Utsatta grupper i samhället blir allt mer utsatta, de populistiska högervindarna blåser friskare än någonsin och motsättningarna tycks bara öka. Det börjar lukta desperation igen.

1932 var homosexuella relationer förbjudna. Hur viktigt var det för dig att låta en del av handlingen i Clinch kretsa kring den 18:e lagparagrafen, som polisen kallar för bögparagrafen?
– Det var viktigt, båda för att förklara huvudkaraktären Kvist och för att dra handlingen framåt. När man blandar ihop moral och lagstiftning och kriminaliserar stora grupper av människor är det ett statligt sanktionerat stigma som förpassar dessa till ett laglöst, och delvis rättslöst, vakuum. Det är direkt kontraproduktivt för ett samhälle men ganska tacksamt för en deckarförfattare.

Expressen, September 2015

Upp

Intervju med Martin Holmén

”Jag gillar utmaningar, att prova gränser och se vad jag kan komma undan med.”

I höstas debuterade han med Clinch; en hårdför roman som utspelar sig i 1930-talets Stockholm. Martin Holmén har alltid dragits till råbarkade miljöer – Den döda zonen försöker gå på djupet med Holméns skrivande, läsande och inte minst ”Kvisten”, den dubiöse huvudkaraktär som introducerades i debuten.

Harry ”Kvisten” Kvist var en lovande – nej, skicklig – boxare på sin tid. Men det var då, nu är händerna sönderslagna och vardagen består i att agera hårdnackad indrivare i 1930-talets Stockholm. ”Kvisten” är en karaktär som ställer krav på läsaren – ibland helt frånkopplad, men stundtals allerstedes närvarande.

Jag gillar Kvisten; han drivs av desperation och begär. Hur föddes karaktären Harry Kvist i din hjärna? – Jag har alltid ömmat lite extra för de som står utanför samhället och är hjärtligt trött på att huvudpersonerna i samtida kriminallitteratur alltid skall stå på maktens sida i form av trötta kommissarier, rättskaffens journalister, åklagare och rättsläkare.

Nej, just ”rättskaffens” är inte direkt ett ord man förknippar med Kvist… – Nej, jag gillar utmaningar, att prova gränser och se vad jag kan komma undan med. Att skriva om en ganska obehaglig indrivare i trettiotalets Stockholm, och dessutom ur ett förstapersonsperspektiv, är inte helt lätt. Det är en balansakt, men ingen skall påstå att jag stryker mina läsare medhårs.

Eftersom Clinch utspelar sig i 1930-talets Stockholm och miljöbeskrivningarna är många (nota bene: även välskrivna) – leds mina tankar oundvikligen till ett ord jag fasar för: research. För att skriva böckerna om Harry Kvist inser jag att Martin Holmén måste ha gjort en hel del sådan. Han berättar själv om hur han arbetar just med miljöerna i böckerna.

– Jag använder olika tekniker för att skildra miljön. Emellanåt kan det nog kännas som om jag staplar detaljer på varandra, ungefär som regianvisingar, men jag tänker att det är så det går till i Kvistens sönderslagna skalle.

– Ungefär som när man är riktigt packad och uppfattar verkligheten i glimtar. Var och en för sig ger de inte så mycket men tillsammans bildar de en helhet, ungefär som fläckarna i en impressionistisk tavla. Ingen jämförelse i övrigt men lite som om Monet hade målat något intressant, som en rännsten i 30-talets Stockholm istället för tråkiga näckrosor.

Var arbetet svårt? Eller hur tänkte du kring det? – Jag visste att jag var tvungen att göra exempelvis miljöer och dialoger så bra jag någonsin kunde om jag nu ville använda den här anti-hjälten som huvudkaraktär. Jag vill att han emellanåt skall luta sig ut ur texten och ge läsaren en örfil. Det känns naturligvis obehagligt men det finns ändå aspekter med texten som får läsaren  att fortsätta och snällt vänta på nästa.

Det här med att utmana läsaren är förstås inte helt okomplicerat. Det är ju en balansakt mellan att utmana och skrämma bort. Eller hur resonerar du kring det? – Allt är ju i viss mån en balansakt, men jag gillar när saker krockar. Jag vill kunna blanda finlitteratur med underhållning av billigaste slag, liksom en boxare röra mig friktionsfritt mellan högt och lågt, jobba med vissa genrebundna stereotyper medan jag slår hål på andra och blanda tung realism med humor.

– Motsättningarna syns inte minst inom Harry själv, men med den där ambivalensen blåser man ju också liv i sina karaktärer. Dock gäller det att ha tungan rätt i mun så att det inte slår över i det ena eller andra.

– Jag vill att Harrys ambivalens återspeglas i läsupplevelsen. Jag vill balansera honom så att han i sig gör läsaren aningen nervös – och det är meningen att man skall vara kluven inför honom.

Det kan jag tänka mig att de flesta blir! – Han djupt obehaglig, samtidigt som det är synd om honom, han är uppenbarligen opålitlig: har ett hetsigt humör, ljuger både för sig själv och andra, glömmer de enklaste saker och har en självbild som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Skämtsamt brukar jag säga att jag skriver böcker där alla skall hitta något att ogilla.

Inom svensk spänningslitteratur (eller när den presenteras utomlands) pratas det ganska ofta om begreppet ”noir”, men främst i uttryck eller eptitet som ”Nordic noir” eller ”Scandinavian noir”. Det är dock rätt få nordiska författare som på allvar närmar sig, och utforskar, den klassiska noirgenren. Martin Holmén är ett undantag.

Vad är det med noirgenren som lockar dig? Har du alltid inspirerats själv av den typen av berättelser? – Till själva noirgenren hör alltid en moralisk komplexitet, ofta gällande karaktärer som mot sin vilja blir insyltade i en obehaglig situation som så småningom gör att deras svagheter blir tydliga.

– Jag vet inte varför, men jag läser i stort sett aldrig samtidslitteratur. Jag är uppfödd på film noir, gamla hårdkokta detektivhistorier och kiosklitteratur om exempelvis Mike Hammer eller Dirty Harry. Redan när jag hörde begreppen Stockholm Noir och Nordic Noir första gångerna började jag fantisera om att, så att säga, göra det på riktigt. Av någon anledning har det inte riktigt gjorts förut.

En helt annan fråga, förresten. Jag bär själv en viss fascination för den skrivande processen och gillar att höra hur andra resonerar kring den. Hur ser det ut när du skriver. Hur skriver du, hur känner du dig när du skriver – och har du någon speciell plats där skrivandet sker? – Mellan vardagsrummet med soffan och sovrummet med sängen har jag ett kontor som jag aldrig använder. Klockan ringer 07:00. Jag hatar det men har kommit fram till att jag skriver bättre på morgonkvisten.

– Sedan pendlar jag mellan soffan, kaffemaskinen och sängen i runt sex timmar till min text plötslig är skitdålig och idéerna tryter och jag blir förbannad. Först då minns jag att jag har glömt bort att äta. Så jag äter och går till gymmet och sedan har jag en lång paus innan jag plockar upp texten och småredigerar sent på kvällen.

Du rör dig främst inom hemmets skyddande väggar? – Jag lämnar sällan hemmet men det händer såklart att jag måste bege mig till exempelvis Kungliga biblioteket eller Stadsmuséets faktarum.

Skriver du snabbt? Långsamt? Mittemellan? – Jag skriver i en blygsam takt av ungefär en sida om dagen, men ändrar inte speciellt mycket i efterhand.

Är det absolut tystnad som gäller, eller omger du dig av ljud… musik? – Den första vändan lyssnar jag inte på musik, andra vändan musik med text på ett språk jag inte förstår för att inte tappa fokus men sedan är det fritt fram. Just nu är det mycket hip-hop.

När jag läser Clinch slås jag av flera insikter, men en av dem är att Holmén använder sig av flera olika stilar. En del av sekvenserna i boken är väldigt in-your-face och krävande för läsaren; andra är målande, känslomässigt beskrivna, mer litterärt laddade. Det svåra, menar Holmén, i att skriva på det viset, är inte själva skrivandet i de olika stilarna. Utan själva skiftena mellan dem: – Jag är å ena sidan klassiskt skolad, född i en svensklärarfamilj, har läst min litteraturvetenskap på universitetet och undervisar nu själv.

– På min fritid, å andra sidan, ägnar jag mig åt pang-pang, i actionfilm, tevespel eller böcker. Jag gillar att sampla och leka runt och i exempelvis Clinch citerar jag allt från grekiska tragedier till Joyce Carol Oates till The Clash. Sådant ser ju sällan en läsare men det är kul ändå.

Slutligen: vad väntar härnäst? – När jag bygger världar, bygger jag stort. Huvudpersonen för en eventuell nästa trilogi är planterad redan i ”Clinch”, om än bara med en rad eller två.

– I Nere för räkning får läsaren hennes utseende och hon figurerar indirekt också i Sluggermen jag får se om det blir av. Jag vill bryta med min nu ganska inarbetade stil och göra något delvis nytt och utmanande men kommer säkerligen att inom ramen för thrillern återvända till frågor om genus, sexualitet, föräldraskap och så vidare.

Den Döda Zonen, September 2015

Upp